onsdag 28 april 2010

Var är det goda landet?

Ondska. Vad är det? Är det att avsiktligen göra någon illa? Är det att inte vilja hjälpa fastän man kan? Är det ondska att bara se efter sitt eget hus och strunta i andra?  Är det så jävligt att många fler är onda än man skulle vilja tro? 


Jag är uppväxt med idén att man ska vara god. I alla fall att man ska försöka vara god för det mesta. Och att man ska skämmas när man misslyckas med det. Att vara god betyder för mig att försöka göra gott, att försöka hjälpa utan att nödvändigtvis alltid ifrågasätta varför. Att inte snåla med det goda, att våga tro och våga satsa.


Jag tror många känner igen sig i det här. Vi som trodde att vårt land skulle vara ett gott land. 


Vårt land har faktiskt gjort mycket gott. Mycket av vårt moderna arv har förvisso hängt på enskilda individers järnvilja, mer så än på en allmän välvilja. Men detta har likväl ändå format vår nationella identitet. Det Sverige som trots sin litenhet, med sin progressiva humana politiska attityd och med sitt eget blotta exempel lyckades förändra och påverka den internationella politiken, dämma upp destruktiva strömningar och ena så många vid internationella kriser. Det Sverige som faktiskt var inget annat än en diplomatisk och ideologisk stormakt. Något att verkligen vara stolt över!


Men vi är inte längre det goda landet; vi kan inte vara det med vår nuvarande småsinta, egoistiska sakfrågepolitik. Vi kan inte vara det utan visioner och ideal. Och vi kan fan inte vara det om vi inte längre är beredda att hjälpa! 


Jag syftar egentligen inte alls enbart på migrations- och biståndspolitik, men det är ett centralt tema, varför jag nu fokuserar på det. 


Jag ställde nyligen frågan "För vem är invandringen?" – och blev utskälld för att det var en så särdeles smaklös fråga. Men man förstod inte frågan. Jag tycker att det är en i allra högsta grad motiverad retorisk fråga, och en aktuell sådan. Mer och mer, för varje dag, styrs debatten in på vilka sätt invandringen påverkar oss, på vilka olika sätt den är bra eller dålig för oss. Mindre och mindre pratar man om att hjälpa eller om den internationella rätt vi själva en gång i tiden var så tongivande i att driva fram. Tonen i dagsläget har i hög grad styrt över till argument kring hur invandringen påverkar oss, inte hur vi kan påverka vår omvärld, inte hur vi kan vara goda genom att hjälpa. Detta är en otäck återvändsgränd med en jävligt trång vändplats. 


Jag menar att våra politiker, vår statsapparat och våra media har ett ansvar att verka för kontinuerlig upplysning och folkbildning. Att arbeta för att sanningen visas upp och inte göms undan eller kompromissas med. Att verka för ett upplyst politiskt klimat med seriösa debatter. Att inte kompromissa med den moraliska kompassen, för trots kortsiktiga segrar och billiga poänger urholkas det egna politiska värdet i långa loppet. Och vad viktigare är, när ingen stannar upp och dissekerar tvivelaktiga påståenden undergrävs vikten av kunskap och korrekta fakta. Vilket i förlängningen devalverar själva värdet av kunskap. Och hur är det då ställt med folkbildningen och upplysningen?


För vi är väl i alla fall ense om att demokrati är värdelös utan kunskap och upplysning? Rentav farlig?

onsdag 10 juni 2009

Den själviska politiken och jag

Har ni tänkt på hur själviskt inriktad den politiska retoriken blivit på senare år? 
Det har för all del varit en långsam övergång, men nu tycks det ha etablerat sig ordentligt. "Vi har i alla fall gett alla 1000 kr tillbaks på skatten" hör jag ofta från Allianshållet, senast från Maud Olofsson inför EU-valet. Detta ska bankas in, så att vi inte upptäcker att de tagit desto mer från merparten av oss på andra sätt. Men det är inte poängen jag vill göra här. 

I praktiken handlar det om en populistiskt förankrad omfördelningspolitik där bra mycket större summor än så flyttas nerifrån och upp i inkomstklasserna, men som sagt, det är inte poängen jag vill göra. 

Vad jag vill poängtera är hur snabba vi var att satsa på denna häst som lovade oss en tusenlapp extra. Inbäddat i ett rättfärdigande resonemang om hur en omfördelning av pengar från arbetslösa och sjukskrivna till arbetande och förmögna i själva verket vore en utsträckt hand att hjälpa de svaga upp. Men visst vet du, det var tusenlappen du ville åt. 

Med truismer om homogenisering av invandring till Europa kan vi känna oss som duktiga och ansvarsfulla världsmedborgare – och ändå slå igen dörren. För hur vi än klär orden så är innebörden den samma - vi behöver inte ta emot lika många. Och du är inte dummare än att du förstår detta. Du ställer upp på den kollektiva lögnen och du vet det.

Arbetskraftsinvandringen? En omskrivning för "Folk är välkomna hit, bara de gör rätt för sig". Dessutom ger det oss en möjlighet att attrahera kvalificerad arbetskraft alternativt människor som kan tänkas göra skitjobben vi helst vill slippa göra själva. Du är inte dummare än att du förstår detta och du ställer upp på självbedrägeriet.

Miljöpolitiken då? "Åtgärder utomlands har mycket större effekt". Visst, det kan vara sant. Men varför skulle det hindra oss från att göra allt vi kan här hemma?

Om vi inte vore så förbenat egoistiska skulle vi ha stoppat alla kortflygningar vid det här laget och satsat ordentligt på utbyggnad av järnvägen och tågtrafiken istället. Men du vill ha din flygstol, i alla fall ett tag till, dessutom är ju växthuseffekten inte alldeles bevisad än, eller hur?



söndag 7 juni 2009

Jag siar, del 1: Piratpartiet ultraliberalerna?

Jag hoppas att jag har fel, men jag tror ändå att PP kommer att utkristalliseras ett ultraliberalt parti, lite i stil med gamla ökända Moderata Studentförbundet. Helt enkelt därför att i varje sakfråga kommer partiets medlemmar och supporters att sätta den personliga friheten högre än nånting annat. I förlängningen kommer detta att marginalisera partiet, men i nuläget fyller de två viktiga funktioner i svensk politik:
1) Naturligtvis att integritetsfrågan kommer upp riktigt ordentligt på agendan.
2) Jag tror de tar missnöjesväljare från SD.

måndag 1 juni 2009

Kommentar på Marie-Louise Samuelssons "FN prisas men EU risas", Brännpunkten, Sydsvenskan 1/6 -09


Tesen att det vore något suspekt i att föredra användandet FN:s fredsbevarande styrkor framför EU:s dito är väl ändå tämligen långsökt. Marie-Louise Samuelsson går sedan vidare och utmålar bägge organisationer som gigantiska maktapparater "där Sveriges inflytande är ytterst blygsamt". Det må så vara, men i fallet FN kan vi välja att ställa oss utanför överenskommelser vi inte vill acceptera. I fallet EU, särskilt om Lissabonfördraget går igenom, har vi inte den möjligheten. Vi är i fallet EU mycket mer utlämnade åt maktprocesser vi inte råder över, på ett helt annat sätt än i fallet FN. Vad viktigare är, FN är inte ett stormaktsbygge. FN:s mandat, måhända trögt, har den särställningen att det underskrivs av praktiskt taget hela omvärlden. EU:s mandat kan däremot ifrågasättas på samma sätt som USA:s mandat ofta görs. EU kan med rätta misstänkas handla främst i eget intresse snarare än av altruistiska skäl. Självklart är det så. Och det är främst på den grunden jag menar att jämförelsen mellan FN och EU ej låter sig göras på det sätt Marie-Louise Samuelsson önskar.

Hon skriver sedan avslutningsvis, "man kan möjligen önska eller rentav begära att de politiker som nu vill ha röster för att arbeta inom EU inte misstror och misstänkliggör själva EU-strukturen".

I mina öron låter detta som att hon, i likhet med många andra EU-evangelistiska debattörer, är ute efter att göra poängen att EU-kritiska röster inte har i europapolitiken att göra. Denna poäng ska nu tydligen bankas in till varje pris, varje dag ekar detta mantra ifrån borgerliga debattörer. Inser man inte att det är en direkt anti-demokratisk ståndpunkt? För var behövs väl EU-kritiska röster bättre än i parlamentet?

Jag är själv EU-förespråkare, så till vida att jag tror att projektet ändå kan göra mer gott än ont. Med tanke på hur mycket som finns att göra i den internationella politiken, inom ekonomi-, freds-, energi- och miljöfrågorna, så vore vi kortsiktiga om vi inte tog vara på möjligheten. Det betyder inte att jag ställer upp på ja-sägarnas huvudlösa rusning in i Europas Förenta Staters käftar. Man kan av den rådande debattens tongångar lätt kan få intrycket att EU skulle vara dödsdömt om man inte fick fullfölja maktkoncentrationen till dess logiska spets. Och det är inför denna fråga vi behöver så många EU-kritiker som möjligt i parlamentet.